Den som har starkast ljud då han dör vinner

Den som har starkast ljud då han dör vinner. Ungefär så verkar det som att dagens musikbransch resonerar när det gäller volymnivåer på skivutgivningar. Fenomenet kallas brickwall-limitering och går ut på att man försöker höja de svagaste volympartierna i en låt så mycket som möjligt, så att hela volymnivån höjs, utan några större toppar och dalar i ljudnivån. Man trycker med andra ord ihop ljudet. För bara några år sen var fortfarande ljudkvalitet och dynamik viktiga parametrar i musikutgivningar, och visst är det fortfarande viktigt, men jakten på den starkaste ljudnivån har gjort att kvalitet och dynamik har fått ge vika. Ingen vill att ens låt ska ha svagare volym än de andra på radiokanalen, iTunes mm.

Det är den digitala åldern som möjliggjort denna brickwall-limitering. Spåren på LP-skivan klarade inte av för hög ljudnivå, och kassetterna distade om volymen blev för stark.

Frågan är var denna volymjakt slutar. Problemet är att det inte går att få starkare volym utan så kallad digital distorsion, och den är inte rolig för människoörat att lyssna på. Faktum är att redan idag har de flesta skivorna digital dist - men inte mer än att vi som lyssnare inte tolererar disten. Kommer vi att tolerera mer digital distorsion i framtiden?


Här är ett bild som exemplifierar brickwall-limitering. Överst totolåten Girl goodbye från 1978, under den Vultures med John Mayer från 2006. Totos ljudkurva är mindre, med större volymskillnader under låten, medan Mayer har fått smaka på riktig brickwall, hela ljudkurvan ser ut som en tegelsten, utan några dynamiska skillnader i ljudnivån.